Kanalkungen lade in sitt veto mot Koninginnegracht, "tills hit och inte längre" - indebuurt Haag (2023)

Nota bene kung Willem I, "kanalkungen", såg till att utgrävningsarbetet på nuvarande Koninginnegracht 1834 stoppades i nitton år. Det var hans gamla kärlek som hade viskat det till honom.

Min historia börjar år 1824. Kung Willem I var helt trött. Det fanns stora viktiga problem i Haag som skulle lösas. Haagkollegiet, som sedan 1816 alltid har bestått av fyra president-borgmästare, var enligt kungen bara käbblande sinsemellan, utan att några egentliga beslut fattades.

Fyra är för mycket

En dag kastade kungen, strikt, ut alla fyra borgmästarna från Haag (inte bokstavligen, förstås) och utsåg sin regeringsrådgivare Lodewijk Constantijn Rabo Copes van Cattenburgh till ensam regerande borgmästare.

Omedelbart efter tillträdet märkte Lodewijk att det luktade smuts överallt i staden. Det var inte så svårt att se heller, han behövde bara öppna fönstret och stanken smekte hans näsborrar på ett mycket obehagligt sätt. Kanalerna och kanalerna i Haag fungerade som ett öppet avlopp på den tiden, men det smutsiga vattnet kunde inte lämna staden på grund av bristande flöde. Dessutom ökade befolkningen inom kanalbältet snabbt, vilket orsakade ännu mer "skit".

Texten fortsätter under bilden >>>

Det smutsiga vattnet och den därav stickande luften orsakade alltmer epidemier i Haag. Delft, Rotterdam och Schiedam påverkades mycket mindre av detta. Dessa städer hade lyxen att kunna ansluta sina kanaler och kanaler till den kanaliserade floden Schie, som så småningom rann ut i Maas.

Kanalernas kanal

Lodewijk ville utstråla beslutsamhet och redan under sitt första år som borgmästare kom han på en otroligt bra plan, eller så tyckte han. Det var byggandet av en kanal från Haag till Scheveningen. Detta skulle förbinda kanalbältet och kanalerna med havet. Kanalen skulle ansluta till de befintliga kanalerna där Zoobron nu ligger. Därifrån skulle den sedan löpa i en rak linje, rakt genom de då ännu vilda sanddynerna, mot byn Scheveningen. Väl i byn skulle det finnas en öppen förbindelse till havet. Hans teori, föranledd av experter, var att stadens vatten skulle fräschas upp av tidvattnet.

Texten fortsätter under bilden >>>

Sex år senare kunde grävningsarbetet påbörjas. Sand som släpptes ut under grävningen användes för att fylla ut delar av de smutsiga kanalerna i Haag.

Kung William I:s veto

Efter fyra års grävning hade kanalen nu kommit fram till Scheveningen, ungefär där färjan (flotten) på haringkajen nu ligger.

Texten fortsätter under bilden >>>

Oväntat kom kung Willem I, känd som "kanalkungen", med ordern om att arbetet måste stoppas.

Kung Willem I fick smeknamnet "Kanalkungen" eftersom han hade sett till att flest kanaler någonsin grävdes i både Nederländerna och Belgien under hans regeringstid.

Kung Willem I var lite vag om anledningen. Han pratade bara om ekonomiska och tekniska problem. Enligt borgmästare Copes van Cattenburgh var det nepotism, eftersom han hade läst min artikel om 'Pavilion de Witte’ och så visste att det fanns ett starkt band mellan kung Willem I och Scheveningen. Det är därför, enligt honom, den tunga lobbyn för hotellägarna och fiskarna i Scheveningen, i den då fashionabla badorten, var framgångsrik. De var starkt emot kanalen, eftersom de fruktade att den skulle förorena stränderna med smutsigt "Haagvatten".

På ett annat sätt

Borgmästare Copes van Cattenburgh var tvungen att svälja ordern med sammanbitna tänder och kunde aldrig uppleva den tilltänkta friska luften i Haag. 1842 drabbades han av en stroke i rådhuset och dog tre dagar senare. Hans efterträdare Jonkheer Gerrit Hooft fortsatte att leta efter en lösning på stanken. Även han var tvungen att hålla fönstren på sitt kontor i stadshuset tätt stängda.
Fashionabla Scheveningen hade inflytelserika inhemska och utländska badare och borgmästare Hooft förstod att han aldrig kunde slå dem. Det var därför han kastade det "en annan tack".

Scheveningens invånare föreslogs att kanalen skulle förlängas fyrahundra meter ytterligare, upp till nuvarande Seinpostduin.

Texten fortsätter under bilden >>>

Borgmästare Hooft försäkrade folket i Scheveningen att kanalen skulle stanna där vid den där sandremsan (sista dynen) och att den inte skulle rinna ut i havet tvåhundra meter längre som ett öppet avlopp. Den inre hamnen skulle också byggas framför kustremsan, där stadsgården 't Waaygat och skolträdgårdarna nu ligger.

Texten fortsätter under bilden >>>

Eftersom vattnet från staden inte rann igenom och mycket klart sippvatten från sanddynerna rann ut i kanalen var vattenkvaliteten på Scheveningensidan mycket bra. Detta faktum lugnade Scheveningers.
Uppmuntrad av deras positiva respons beskrev borgmästare Hooft entusiastiskt bilden av att den käftade sillen kunde transporteras in i landet med pråm från den nya inre hamnen. Han lovade också att förfriskningskanalen, som är så välbehövlig för Haag, skulle komma mycket längre söder om byn och rinna ut i havet där. Som ett lockbete lovade han byborna en hamn. Så alla glada!

Vi kan gräva igen

Grävningen kunde återupptas. Det tog ytterligare tio år innan kanalen och inre hamnen stod färdig. Namnet inre hamn måste nyanseras lite, då den inte blev mycket bredare än kanalen där. Men eftersom det fanns rymliga förtöjningskajer och en väg för leverans och leverans av varor kunde dussintals fartyg lasta och lossa sin last varje dag. Trots den blygsamma storleken på denna inlandshamn blev den den tidens viktigaste sillhamn i Nederländerna. En gondol seglade över kanalen mellan Haag och kusten i ett tjugotal år för badgästerna med mycket pengar.

I början av 1900-talet färdigställdes förfriskningskanalen vid Houtrust och den första hamnen öppnades, och trettio år senare byggdes en andra hamn. Därmed blev den inre hamnen överflödig för transport av fisk. 1968, Dr. Kuyperdam (2) att passagen från kanalbältet till Scheveningen blev omöjlig. Det var det sista slaget för inlandshamnen och den fylldes på tre år senare. Dr. Kuyperdam ersattes för åtta år sedan av en bro som gör att turbåtar och slupar kan segla obehindrat till Scheveningen igen.

Texten fortsätter under bilden >>>

Berättelsen om The Channel har skrivits med stor noggrannhet, men den kan innehålla felaktigheter i fakta. Om det finns läsare som behöver lägga till eller rätta till berättelsen, kontakta mig gärna[e-postskyddad].

Rättelse: När det gäller de tekniska problemen visade sig Willem I trots allt ha rätt. Det visade sig senare att om kanalen hade runnit ut i havet hade en sjösluss behövt byggas mitt i byn. Detta för att förhindra översvämningar vid stormar och högvatten. Det fanns inte plats för en sjösluss mitt i byn.